Jag tror inte folk förstår människor med ångest och/eller fobier. Som har riktiga problem, och inte bara små rädslor. Jag har massa rädslor. Mest för spindlar och döden. Det är saker jag kan få rysningar av, och som jag verkligen ogillar. Men jag har ingen fobi för det. Jag börjar inte gråta vid tanken på det. Jag börjar möjligtvis hyperventilera, men inte mer än så. Och fram till för ett halvår sedan har jag inte haft något större problem med något annat.
Men så kom den där dagen. Som den alltid gör.
Svenskatal. Om en författare, vilket jag inte haft problem om innan. Det är inte ens en så värst stor grej, och jag kunde talet så felfritt som jag kunnat lära mig det. Men något inom mig händer. Jag vet inte ens vad. Jag vet bara att jag får en klump i magen och gråt i halsen. Jag vet inte ens varför, det är ju bara inför min klass. Samma människor jag sett vareviga dag i ett och ett halvt år. Ändå bryter jag ihop efter talet.
Precis som jag gör när min lärare sätter sig ner och pratar med mig om det några veckor senare. Det bara kommer. Jag kan inte kontrollera det. Och nu hände det igen, när det visade sig att vi skulle hålla ett - kort - tal om en författare. Knappt en A4, det tar ingen tid alls. Men jag bryter ihop. Bara vid tanken på det. Jag vet inte vart det kommer ifrån. Jag vet verkligen inte. Jag har aldrig varit ett fan av att prata inför folk, men såhär illa har det aldrig varit. Jag får bara en spärr i skallen. Det är inte ens något som talar emot mig. Det bara går inte. Jag går igenom scenariot i huvudet, och det är nemas problemas. Det är bara ett tal. Det är inte ens mina ord jag säger, det är inte ens mina åsikter, inte en enda av mina tankar. För dem är jag inte rädd för att dela med mig av. I alla fall inte om vardagarna. Men detta. Bara ett faktatal. Och jag bryter ihop. Klarar inte av det. Och jag inser att det kanske är mer än en rädsla detta. Kanske mer än bara lite småångest. Mer än allt annat jag någonsin varit rädd för tidigare.
Nu ska vi ha argumenterande tal i svenskan. och bara vid tanken på att gå upp och prata inför de människor jag ser varje dag får jag en klump i halsen. Men jag vill. Jag vill så gärna göra det. Jag är så jävla envis, innerst inne.
Och jag vet hur frustrerande det är att inte göra det en mest vill. Jag ser det i mina träningsbarn när de inte vågar göra något, men så jävla gärna vill. Det är sp jävla frustrerande.
